Fotbollens förbrödrande egenskaper uppmärksammas mer sällan. Dels för att de historierna tenderar att sakna intrig, men lika mycket för att de allt som oftast lyser med sin frånvaro.
I Tyskland hittar vi i alla fall en oväntad vänskap mellan Karlsruhe SC i sydväst och Hertha Berlin i hjärtat av det forna Östtyskland.
Båda lagen spelar i blåvita ställ, men det är faktiskt inte i detta som vänskapen grundar sig (även om det idag görs en poäng av det).
Enligt historien uppstod tycke mellan klubbarnas fanskaror under säsongen 1976/77, inför en match lagen emellan i Karlsruhe. När berlinarna anlände vid tågstationen fick dom ett varmt mottagande av Karlsruhe-anhängarna. Supporterskarorna slog följe till stadion. Ett första frö till vänskap var planterat.
En t-shirt som signalerar vänskap finns att köpa i Herthas shop.
Vänskapen har därefter bara växt. Idag har klubbarna gemensamma kampsånger, tifo-arrangemang och souvernirer.
När jag för några år sedan, ovetandes om denna vänskap, slog mig ner på Olympiastadion för att bevittna matchen Hertha Berlin mot Karlsruhe SC, höll jag på att sätta ölen i vrångstrupen när jag hörde hur supportrarna varvade sin vanliga sångreportoar med hyllningar till motståndaren.
Jag har därefter talat om fenomenet med flera fotbollsintresserade vänner, vilka alla har tyckt att det antingen har varit väldigt märkligt eller helt enkelt förkastligt. Kärlekshistorien mellan Hertha och KSC visar att kärlek kan vara en enkel sak. Ändå tycks den i fotbollssammanhang svårare att förklara och motivera än slentrianmässig ignorans eller rent hat.
Den korta vägen till hatet grundar sig i det naturliga tävlingsmoment som är hela poängen med fotboll. I en allt mer professionaliserad fotbollsvärld känns det därför viktigt att uppmärksamma de undantag där oförklarliga vänskapsband skapats (även om historien saknar någon egentlig intrig).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar