lördag 29 januari 2011

Florent Balmont - en klassisk hårding

En av de första fotbolls-videofilmerna jag ägde var Soccer's Hard Men på VHS. Med Vinnie Jones som såväl presentatör som i en av huvudrollerna, var det en fotbollsvideo av den gamla brittiska skolan.


Tretton stycken fotbollsspelare porträtterades med fokus på de våldsamma sidorna av deras spel. Filmen var en orgie i vårdslösa tacklingar och leriga spelare på regntunga planer. Trots att var och en av de tacklingar som förekommer i videon riskerar att förstöra en spelares karriär, presenterades de galna engelsmännen och skottarna med humor, värme och beundran. Det var engelsk fotboll innan Premier League och jag älskade det!

När jag ser videon idag kan jag inte låta bli att undra över hur många drömmar dessa tretton machomän krossat. Samtidigt är det fortfarande en väldigt rolig video. Den är lite som ett osmakligt skämt vid precis rätt tillfälle.

I dagens fotboll finns det få fotbollsspelare som uppträder lika omdömeslöst och med samma humor som killarna i videon.

En ung Steven Gerrard hade potentialen att bli en ny Graeme Souness, men har på senare år lugnat ner sig. Mark van Bommel är alldeles för beräknande. Även om han är en spelare att beundra så är det sällan man skrattar vare sig med eller åt honom.

En spelare som faktiskt hade platsat på videon spelar dock i Lille, i franska Ligue 1. Med sina 167cm och (minst) lika långa dobbar, är Florent Balmont en klassisk hårding av terriersnitt. I match efter match är han, om inte en pain in the ass, så i alla fall en "dobb in the vad" för sina motståndare.

Även utseendemässigt platsar Balmonts rakade skalle bland råskinnen.

Det är svårt att hävda att medvetet ovårdat spel (för sakens skull) är annat än fegt. Någon slags poetisk patriarkal rättvisa finns det dock i det faktum att många av dessa tuffingar är små till växten. Till Balmonts försvar ska det dessutom sägas att han är en helt okej passingsspelare och har ett fruktat skott. Att han är given på mittfältet i det Lille som går som tåget, kanske hela vägen till ett franskt ligaguld.

Å andra sidan försvaras inte en diktators brott mot mänskligheten av en ökad sysselsättningsgrad (för att göra en osmaklig jämförelse).

söndag 23 januari 2011

Blåvit kärlek i Tyskland

Det finns gott om dokumenterad rivalitet inom fotbollen. Otaliga böcker har skrivits med utgångspunkt i de konflikter som finns mellan olika klubbar och supporterskaror.

Fotbollens förbrödrande egenskaper uppmärksammas mer sällan. Dels för att de historierna tenderar att sakna intrig, men lika mycket för att de allt som oftast lyser med sin frånvaro.

I Tyskland hittar vi i alla fall en oväntad vänskap mellan Karlsruhe SC i sydväst och Hertha Berlin i hjärtat av det forna Östtyskland.

Båda lagen spelar i blåvita ställ, men det är faktiskt inte i detta som vänskapen grundar sig (även om det idag görs en poäng av det).

Enligt historien uppstod tycke mellan klubbarnas fanskaror under säsongen 1976/77, inför en match lagen emellan i Karlsruhe. När berlinarna anlände vid tågstationen fick dom ett varmt mottagande av Karlsruhe-anhängarna. Supporterskarorna slog följe till stadion. Ett första frö till vänskap var planterat.

En t-shirt som signalerar vänskap finns att köpa i Herthas shop.

Vänskapen har därefter bara växt. Idag har klubbarna gemensamma kampsånger, tifo-arrangemang och souvernirer.

När jag för några år sedan, ovetandes om denna vänskap, slog mig ner på Olympiastadion för att bevittna matchen Hertha Berlin mot Karlsruhe SC, höll jag på att sätta ölen i vrångstrupen när jag hörde hur supportrarna varvade sin vanliga sångreportoar med hyllningar till motståndaren.

Jag har därefter talat om fenomenet med flera fotbollsintresserade vänner, vilka alla har tyckt att det antingen har varit väldigt märkligt eller helt enkelt förkastligt. Kärlekshistorien mellan Hertha och KSC visar att kärlek kan vara en enkel sak. Ändå tycks den i fotbollssammanhang svårare att förklara och motivera än slentrianmässig ignorans eller rent hat.

Den korta vägen till hatet grundar sig i det naturliga tävlingsmoment som är hela poängen med fotboll. I en allt mer professionaliserad fotbollsvärld känns det därför viktigt att uppmärksamma de undantag där oförklarliga vänskapsband skapats (även om historien saknar någon egentlig intrig).

tisdag 18 januari 2011

Det positiva Qatar-inlägget

Den här bloggen har hittills handlat oproportionerligt mycket om fotbollen i Qatar. Det har handlat om värmen som hotar VM och om naturaliserade brassar som hotar att förstöra hela poängen med landslagsfotboll. Qatar har med andra ord inte nämnts i några positiva ordalag här på bloggen.

Därför kommer här ett Qatar-inlägg till, ett inlägg som nyanserar debatten något.

För det satsas faktiskt pengar på den egna talangutvecklingen även i Qatar. ASPIRE Academy är en idrottsakademi som visserligen varken är strikt fotbollsinriktad eller vänd enbart mot qatariska idrottare. Men faktum är att man redan har börjat producera spelare av internationellt qatariskt snitt.

Den 18 år gamle anfallaren och ASPIRE-produkten Fahad Khalfan missade visserligen chansen att ta en plats i truppen till de Asiatiska Mästerskap som just nu pågår i landet. Men Khalfan är ung och har en realistisk chans att, som 30-åring, ingå i truppen till hemma-VM 2022.

I klubblaget Al-Rayyan har Khalfan i år skjutit sex mål på tio matcher. Han har dessutom redan gjort två landskamper. En av dom slutade dock på följande vis:


(Och jag som för bara några dagar skrev att jag aldrig youtube-bloggar)

Finns det något mer intressant att nämna om Aspire Academy? Jag tillåter mig att citera akademins hemsida:

The Academy does not recruit foreign student-athletes for the purpose of having them play for Qatar national teams.
ASPIRE verkar med andra ord på det klara med vad folk har för fördomar om fotbollen i deras land.

söndag 16 januari 2011

Afrikanska Mästerskapen 2012 - en försmak på VM 2022?

Ekvatorialguinea arrangerar tillsammans med grannlandet Gabon, de Afrikanska Mästerskapen 2012. Det lilla landet (ca. 670 000 invånare) saknar fotbollsmeriter, men har en snabbt växande ekonomi. Såväl kako som olja finns att tillgå i landet.


Likheterna mellan Ekvatorialguinea och VM-arrangörerna 2022; Qatar, är många. Båda länderna har tillgång till olja, båda länderna står som arrangörer för ett stort mästerskap i fotboll, men inget av länderna har några fotbollsmeriter eller ens ett befolkningsunderlag för att inom överskådlig tid skaffa sig några.

Jag har tidigare bloggat om hur Qatar använder sig av naturaliserade sydamerikaner för att förstärka sitt fotbollslandslag. I fredagens avsnitt av BBC:s fotbollsreportage-podcast World Football, uppmärksammas att detsamma gäller för Ekvatorialguineas landslag. Spelare födda i Senegal, Brasilien, Kamerun och Nigeria, har där snabbt getts medborgarskap för att göras tillgängliga för spel.

Som jag ser det innebär rekryteringar av det här slaget orättvisor såväl i sammanhanget fotboll som i samhället i stort.

Ur fotbollssynpunkt innebär möjligheten att (i princip) kunna värva spelare, att landslagsfotbollen i framtiden kanske inte kan komma att utgöra den motpunkt mot den genomkommersialiserade klubblagsfotbollen som så många hoppas på.

Diskussionen om medborgarskap är dock inte enkel ur ett större perspektiv. Det finns många orsaker till varför individer vill byta medborgarskap och till varför sådana byten borde vara enklare att genomföra.

Dessutom går det starkt att ifrågasätta det faktum att duktiga fotbollsspelare lättare och snabbare än "vanligt folk", kan få ett medborgarskap. Vad sänder egentligen det ut för signaler vad gäller människosyn och jämlikhet?

Det här är sannerligen inget lätt ämne att diskutera. Därför behöver jag er hjälp. Vad tycker ni?

torsdag 13 januari 2011

Palermic

Josip Ilicic är visserligen inte min favoritic i Palermo. Det är det Armin Bacinovic som är, den nye Christian Ledesma. Och egentligen gillar jag inte att blogga youtube-klipp. Men jag tycker inte precis illa om Ilicic. Och jag tycker inte direkt illa om att länka till youtube-klipp likt detta:


Nu är jag galet sugen på att se Palermos nya slovener; Sinisa Andelkovic och Jasmin Kurtic in action. Dom kan ju bara vara underbara.

tisdag 11 januari 2011

Vem brister i respekt?

Ronaldinho, som för bara några dagar sedan verkade klar för Gremio, verkar nu klar för Flamengo.

Från Gremio-håll anklagas Ronaldinho nu för att vara en lögnare. En som bryter muntliga löften.

Klubben hade [enligt AB] storslagna och långtgående planer för en fest i Ronaldinhos ära. Den blir av förklarliga skäl inte av...

Vad Gremio inte hade var 30 miljoner kronor. Det hade Flamengo.

Utan att veta exakt vad Ronaldinho hade lovat Gremio, och oavsett hur svinigt det var av Ronaldinho att bryta ett löfte, tycker jag att dom som nu kritiserar Ronaldinhos beslut missar flera viktiga poänger.


För det första missar man Milan.
Ronaldinho skulle visserligen ha kunnat köpa ur sig från sitt kontrakt med Milan. Därmed skulle han kunna signa för vilken klubb han ville. Men det kan man knappast kräva av honom, lika lite som man kan kräva av Milan att rea bort en spelare som man betalt stora pengar för (inte minst i lön).

Man får inte heller glömma bort Ronaldinhos eget ansvar i transfern. Hade han skött sig exemplariskt och presterat, hade Milan inte velat sälja honom alls. Att man då tar chansen att sälja spelaren till en klubb som man kan få skäligt betalt från, verkar inte mer än rätt.

För det andra missar man Flamengo.

Flamengo är en gigantisk klubb med uppskattningsvis 35miljoner supportrar. En ofantligt mycket större klubb än Gremio. Jag menar inte att det försvarar ett brutet löfte, men jag menar ändå att det är värt att uppmärksamma i det här fallet. För inte hade väl kritiken från fotbollsfans varit lika stor mot Ronaldinho om Gremio och Flamengo bytts ut mot två europeiska klubbar. Säg att han hade haft ett muntligt löfte med Birmingham, men i sista stund valt att skriva på för Manchester United. Förståelsen för Ronaldinhos val att välja storklubben skulle i det fallet ha varit långt större hos eurocentriska fotbollsfans.

För det tredje missar man Ronaldinho
Ronaldinho har flera gånger sagt att han vill gå tillbaka till Brasilien för att återerövra en brasiliansk landslagsplats. Det målet blir betydligt lättare att uppnå i Flamengo än i Gremio. En välspelande Ronaldinho, med 35miljoner Flamengofans i ryggen, blir helt enkelt omöjlig för Mano Menezes att inte ta ut i truppen till hemma VM 2014.
En stor del av den vrede som folk verkar känna inför Ronaldinhos beslut verkar grunda sig i en föreställning om att han är slut som fotbollsspelare och därför borde välja klubb enbart med hjärtat. Ett sådant resonemang tycker jag brister i respekt för Ronaldinhos otvivelaktiga talang. Det är alls ingen omöjlighet att han deltar i VM på hemmaplan 2014. Framförallt inte nu när han tillhör Flamengo.

lördag 8 januari 2011

Så kan det gå för ett brasilianskt underbarn

Sommaren 1997 minns jag ingenting av. Inte vad gäller väder och vind, semesterresor eller egentligen någonting annat. Snabb huvudräkning säger mig att det var ett sommarlov mellan två år på högstadiet (vilket förmodligen betyder att det verkligen inte var något minnsesvärt som hände under den här sommaren).

Vad jag däremot minns är att jag tittade på junior-VM på Eurosport.

Framförallt minns jag Adailton.

Adailton var tillsammans med Argentinas Riquelme turneringens stora stjärnor. Trots att hans Brasilien åkte ut mot Argentina redan i kvartsfinalen, vann han skytteligan efter att bland annat ha gjort sex mål i gruppspelsmatchen mot Sydkorea.

Sex mål i en VM-match! Det är sådana insatser som sätter igång pojkdrömmar. Och kanske var det så att såväl jag som Adailton själv, svävade iväg lite väl mycket i våra förhoppningar om att han en dag skulle bli en världsspelare.

Italienska Parma hade samma drömmar. I konkurrens med stora namn som Hernan Crespo, Enrico Chiesa och Faustino Asprilla hade dock Adailton svårt att få någon speltid. Flyttlasset bar efter en säsong i Italien av till PSG i Paris. Även där stannade han i en säsong utan att göra något större avtryck.


Största delen av karriären har dock spenderats i Italien, i (i tur och ordning) Hellas Verona, Genoa och Bologna. Helt OK klubbar i gränslandet mellan Serie A och B med andra ord. Adailtons målsnitt har även det varit helt OK. Ändå kan man konstatera att Adailton inte riktigt kunnat leva upp till allt det som sommaren 1997 lovade.

Jag ska inte säga att jag har följt Adailtons karriär på överdrivet nära håll. Däremot har jag alltid brytt mig om hur det har gått för honom. Och även om jag inte har sett alla hans matcher, så har jag hängt med i hans klubbyten och målskörd.

Ska jag vara ärlig har jag aldrig slutat hoppas på att han ska få det där verkliga genombrottet och förverkliga mina pojkdrömmar om att ha sett en världsstjärna "först av alla". Men alldeles oavsett vad; kommer Adailton alltid att vara min spelare. Jag gillar Adailton! Jag såg honom först. En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för Adailton!

Så vad gör han nuförtiden? Varför hör han aldrig av sig? Det var alldeles för länge sen vi sågs.

Adailton återfinns numera i Rumänska FC Vaslui. Klubben som under 2000-talet såväl bytt stad som namn samt tagit drastiska kliv i seriesystemet (med andra ord Rumäniens svar på såväl Åshöjden som Milton Keynes). Hitills har han hängt fem kassar på tretton matcher. Så får han gärna fortsätta.